Vad är evangelisk–luthersk tro?

3. Vilken betydelse hade Luther och reformationen?

Under medeltiden hade det bibliska budskapet förytligats och förvanskats i den romersk-katolska kyrkan. Under 1300-talet fanns teologer som ville reformera och förnya kyrkan, som t.ex. engelsmannen John Wycliffe (1320–1384) och tjecken Johann Hus (1370–1415), men dessa straffades hårt.

Munken Martin Luther (1483–1546) kom att bli Guds redskap för att upptäcka evangeliet på nytt. Under sina år i kloster – dit han hade sökt sig för att finna en nådig Gud – studerade han flitigt Bibeln för att få frid i sitt hjärta.

Det var när Luther studerade Rom 1:16–17 som han gjorde sin reformatoriska upptäckt – som också har kallats för hans ”tornupplevelse.” Han fann att Guds rättfärdighet inte enbart är någonting som Gud kräver, utan att den framför allt är en gåva som Gud ger av nåd och som människan får ta emot i tro. När Luther insåg detta kände han sig som pånyttfödd. Han tyckte att paradisets port hade öppnats för honom och han läste Bibeln med helt nya ögon. Denna upptäckt blev startskottet för den lutherska reformationen som kom att påverka både kyrkan och samhället i Europa.

Luthers upptäckt hade en tidlös betydelse eftersom evangeliet är den Guds kraft som frälsar människan, oberoende av om hon levde på 1500-talet eller om hon lever på 2000-talet. Luther återupptäckte alltså evangeliet som hade skymts bort av mänskomeningar inom den romersk-katolska kyrkan. Också katolska teologer idag medger att kyrkan hade hamnat på villospår under medeltiden och att en reformation därför var nödvändig.

Fastän Martin Luther och de andra reformatorerna förhöll sig kritiska till en hel del i den romersk-katolska traditionen, uppskattade de ”den sanna traditionen”, d.v.s. de gammalkyrkliga trosbekännelserna och den goda och rätta undervisning som kyrkans fäder hade förmedlat.

De lutherska bekännelseskrifterna

Till den lutherska kyrkans bekännelse hör de tre gammalkyrkliga bekännelserna samt de lutherska bekännelseskrifterna som finns samlade i Konkordieboken (1580), nämligen Augsburgska bekännelsen (1530) och dess Apologi (1531), Luthers katekeser (1529), Schmalkaldiska artiklarna (1537), Traktaten om påvens makt och överhöghet (1537) och Konkordieformeln (1577).

I dessa bekännelseskrifter tar de lutherska reformatorerna ställning i de frågor som var aktuella på 1500-talet. Man argumenterar hela tiden utifrån Bibeln och stöder sig på den. Bibelhänvisningarna finns både i marginalen och inne i texten.

Inom den lutherska kyrkan står dock Bibeln alltid över bekännelsen. I Konkordieformelns inledning preciseras förhållandet mellan Bibeln och andra skrifter på följande sätt:

”Vi tro, lära och bekänna, att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare böra prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, såsom det står skrivet: ’Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig’, Ps 119… Men andra skrifter av äldre eller nyare lärare, vad de än må heta, få icke likställas med den heliga Skrift, utan de måste allesammans underordnas denna och få icke anses vara något annat och mer än vittnen, som betyga, huru och var denna profetiska och apostoliska lära bevarats efter apostlarnas tid.” (Svenska kyrkans bekännelseskrifter [SKB ] s. 499)

Därefter räknar man upp de gammalkyrkliga bekännelserna samt de skrifter som kom att ingå i Konkordieboken och fortsätter:

”Efter denna här ovan angivna norm böra alla läror prövas och vad som befinnas strida däremot bör förkastas och fördömas såsom stridande mot vår enhälliga förklaring av vår tro. På detta sätt fasthålles åtskillnaden mellan å ena sidan Gamla och Nya testamentets heliga Skrift och å andra sidan alla övriga skrifter. Den heliga Skrift ensam förblir den enda domaren, regeln och rättesnöret, varmed alla läror skola såsom med en probersten prövas och bedömas, om de äro goda eller onda, rätta eller orätta. Men de nämnda symbola och bekännelseskrifterna äro icke domare såsom den heliga Skrift, utan endast trosvittnesbörd och -förklaringar, som visa, huru med avseende på omstridda frågor den heliga Skrift tolkats och förklarats i Guds kyrka under olika tider av de då levande och huru mot densamma stridande läror förkastats och fördömts.” (SKB s. 500)

Enligt luthersk tro är Skriften allena (sola Scriptura) den högsta normen för lära och liv (norma normans). Trosbekännelserna är trosvittnesbörd och förklaringar till den bibliska tron (norma normata) och är därför underordnade Bibeln. Det här betyder bl.a. att ifall det visar sig att Bibeln och bekännelsen på någon eller några punkter motsäger varandra, så är det Bibeln som gäller. Ändå behövs bekännelsen för att den vittnar om hur Bibeln har tolkats och förståtts under olika tider.

Vad tror då vi lutheraner?

Man kan svara på frågan på olika sätt. Ibland brukar man svara med att hänvisa till reformationens två huvudprinciper, nämligen materialprincipen och formalprincipen. Enligt materialprincipen blir människan rättfärdig inför Gud genom tron, och enligt formalprincipen är Skriften allena den högsta normen för lära och liv i den kristna kyrkan och för den enskilda kristna människan.

Ett annat sätt att svara är att hänvisa till de gammalkyrkliga trosbekännelserna – den apostoliska, den nicaenska och den athanasianska – till den Augsburgska bekännelsen från 1530, som ju är den lutherska kyrkans ”huvudbekännelse” eller till Luthers båda katekeser från 1529, där reformatorn undervisar den kristna församlingen i trons huvudstycken.

Ett tredje sätt att svara på frågan vad lutheranerna tror är att nämna reformationens ”allena” (sola), nämligen Skriften allena (sola scriptura), nåden allena (sola gratia), Kristus allena (solus Christus) och tron allena (sola fide). I det följande håller vi oss till dessa ”allena”. Men vid behov citerar vi också Augsburgska bekännelsen och Martin Luthers katekeser.

De lutherska reformatorerna ville inte föra fram några ”nya läror”, utan de ville gå tillbaka till Bibelns rena och klara budskap. Därför heter det t.ex. i slutet av den Augsburgska bekännelsen: ”Detta är i huvudsak sammanfattningen av vår lära, varav framgår, att den icke innehåller något som står i strid med den heliga Skrift eller den allmänneliga kyrkan eller den romerska kyrkan, så långt denna är känd genom de gamla författarna...” Man ville alltså inte skapa något nytt – ännu mindre bilda någon ny kyrka – utan endast reformera i betydelsen återgå till kyrkans ursprungliga lära.

Dogmer och lärosatser uppfattas ibland av många så som döda teorier utan liv och värme. Vem har inte hört påståendet: ”Det är inte läran som är det viktigaste, utan livet!” Naturligtvis kan det bli ett glapp mellan läran och livet. Då har det gått snett, och då behöver saken påtalas och rättas till.

För de lutherska reformatorerna handlade det ingalunda om några torra teorier när de formulerade sina huvudprinciper. Istället var det livet som bröt fram i all sin kraft så att den mäktiga romerska kyrkan skakade i sina grundvalar. Det var de gamla, men ständigt nya grundsanningarna i Bibeln som på nytt visade sig kunna skapa nytt liv i kyrkan. Evangeliet visade sig vara Guds kraft till frälsning för var och en som tror.

Med tanke på detta säger gen.sekr. Anfin Skaaheim från Norge: ”De många döda och stela lutherska kyrkorna i världen är inte ett resultat av att de har betonat de lutherska huvudpunkterna. Tvärtom. Dessa kyrkor bär vittnesbörd om att de har svikit det reformatoriska arvet.” (Credo 7/1980 s. 6)

1. Skriften allena

Under medeltiden hade kyrkomötena, påven och filosofin fått samma auktoritet som Bibeln, den heliga Skrift. Det här reagerade Luther starkt emot. Han hävdade bestämt att alla mänskliga instanser kan missta sig, men inte Skriften, för den är Guds ord och står därför över allt och alla.

När reformatorerna betonade Skriften allena gjorde de det mot två håll. Dels mot den romersk-katolska kyrkan, där den kyrkliga traditionen ansågs lika viktig som Guds ord, och dels mot de s.k. svärmarna, som betonade ”det inre ordet” och de egna upplevelserna på bekostnad av Skriftens yttre ord.

Skriftens ord innehåller både lag och evangelium. Lag är allt det som Gud kräver av oss människor, medan evangelium är allt det som Gud ger oss. Det är viktigt att rätt kunna skilja dessa åt, framförallt i samvetet. Den som kan göra det, är en doktor i teologi, kunde Luther säga.

Enligt Luther har Skriften också en yttre klarhet. Under medeltiden räknade man med att Skriften hade flera olika ”skikt”, både ett bokstavligt och ett andligt. För Luther var den yttre grammatikaliska betydelsen den primära. Det är den vi skall hålla oss till och vi behöver inte söka meningen bakom orden.

Visst innehåller Skriften också sådant som är svårt att förstå. Det insåg också reformatorerna. Men de gav rådet att vi får läsa de dunkla bibelorden i ljuset av de klara och tydliga. Skriften är alltså sin egen tolk.

Att Skriften har en yttre klarhet betyder också att vi utgående från Skriften kan veta vad som är rätt och fel både ifråga om lära och liv, och att vi kan argumentera för det som är rätt. Fastän Luther inte med sitt förnuft kunde begripa hur Kristi kropp och blod kan vara närvarande i nattvarden, så trodde han det, därför att Skriften lärde så. När Jesus en gång har sagt ”detta är min kropp”, så är det sant – oberoende av hur mycket eller litet vi förstår av det.

Skriften har ett centrum och det är Jesus Kristus. Han är Bibelns ”stjärna och kärna”, som Luther sade. Med det menade han att Kristus finns överallt i Bibeln – inte bara i Nya Testamentet, utan också i Gamla Testamentet.

Ibland har man använt Luthers tal om Kristus som Bibelns centrum för att slippa undan besvärliga bibelställen. Man har delat in Skriften i centrala och perifera avsnitt och på det sättet försökt skala bort de förment perifera bibelorden som har varit obekväma för en.

Men så tänkte inte Luther. För honom var Kristus som Bibelns ”stjärna och kärna” inte någon ”utstrykningsprincip”, utan snarare en ”uttolkningsprincip” med vars hjälp man kan förstå svåra bibelord. När vi läser Skriften i frälsningsavsikt och finner Kristus i den, förstår vi också Skriften bättre.

Men Skriften var för Luther förutom högsta auktoritet också ett nådemedel som förmedlar Guds nåd till människorna. Jesus Kristus har en gång för alla förvärvat frälsning åt alla människor, men denna frälsning behöver också delas ut. Det här sker i den kristna församlingen genom Guds ord och genom sakramenten – dopet och nattvarden. I Rom 10:17 heter det: ”Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord.”

Att Guds ord är ett nådemedel betyder att det inte bara handlar om Jesus Kristus och hans gärning, utan bibelordet för honom till människans hjärta. Guds ord förmedlar inte bara teoretisk information till oss, utan evangeliet förenar oss med Kristus. Det allmänna blir personligt. Det som är utanför oss kommer till oss och blir i oss. Evangeliet är ju en Guds kraft till frälsning, som Paulus säger i Rom 1:16.

Luther skriver om det här i Stora katekesen: ”Ty varken du eller jag kunde någonsin veta något om Kristus eller tro på honom och få honom till Herre, om det icke i och genom evangelii predikan tillbjödes oss och lades i vårt hjärta av den Helige Ande.” (SKB s. 477).

Anden och ordet hör samman, och därför är evangeliet ett levande och kraftigt ord, som förmår skapa tro i människans hjärta. Det är framförallt ett muntligt förkunnat ord, men också det lästa ordet har kraft att skapa tro i våra hjärtan.

Det är tryggt att liksom de lutherska reformatorerna få hålla sig till Skriften allena. Enligt den får vi bedöma alla läror och traditioner. Den står över alla mänskliga tankar och funderingar. Därför är det inte en börda, utan en befrielse att få lägga sitt förnuft under trons lydnad. Vi behöver inte heller lita på tillfälliga subjektiva känslor och ingivelser, utan får ty oss till det fasta ordet. I tider av tvivel, anfäktelser och missmod får vi hålla fast vid ”det nakna ordets löften” och ta dem till oss.

2. Nåden allena / Kristus allena

Ibland behandlas nåden allena och Kristus allena som två skilda principer. Det gör vi inte här, utan håller dem samman, eftersom Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor i Jesus Kristus (Tit 3:11). Därför är det ungefär samma sak att tala om nåden allena som att tala om Kristus allena.

Mänskliga förtjänster och Guds nåd är varandras motsatser. De är som eld och vatten. Det ena utesluter det andra. Det handlar om att prestera eller om att få. Eller annorlunda uttryckt: Antingen tror vi på oss själva eller på Kristus. Något tredje alternativ finns inte. Det är som framlidne biskopen Bo Giertz från Sverige har sagt: ”Den välförtjänta nåden är ingen nåd.”

Att frälsningen sker av nåd allena har för reformatorerna ett direkt samband med människosynen – antropologin. Så länge vi tror gott om våra egna möjligheter att förtjäna Guds himmel, vill vi inte höra talas om nåden. Men när vi inser syndens djup, då blir nåden kär för oss.

I Augsburgska bekännelsen artikel II definieras arvsynden som att födas ”utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse.”(SKB s. 57). Med den här realistiska människosynen kan det inte bli tal om att vi människor skall kunna resa oss ur vårt fördärv, utan vi är helt och hållet beroende av Guds nåd i Jesus Kristus. Antropologi (människosyn) och soteriologi (frälsningslära) hör därför nära ihop.

När Luther och reformatorerna betonade nåden allena/Kristus allena, så framhöll de både Kristi person och Kristi verk. Jesus Kristus är sann Gud och sann människa i en och samma person. Han är sann Gud därför att bara Gud kunde frälsa människosläktet, och han är sann människa för att han skulle kunna ta på sig syndens alla följder. Kristi gudom och hans mänsklighet är på ett förunderligt sätt förenade i hans person.

I förklaringen till den andra trosartikeln i Lilla katekesen sammanfattar Martin Luther Kristi person och verk när han skriver: ”Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud, född av Fadern i evighet, och tillika sann människa, född av jungfrun Maria, är min Herre, vilken förlossat, förvärvat och vunnit mig, förtappade och fördömda människa, ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld, icke med guld eller silver utan med sitt heliga och dyra blod och med sitt oskyldiga lidande och död...”(SKB s. 356)

Det här betyder att frälsningsverket har utförts en gång för alla. Det har skett utanför oss människor och helt utan vår medverkan. Det är verkligen fullkomnat. Guds nåd är universell. Kristi försoningsverk gäller alla människors alla synder under alla tider en gång för alla. Det finns inte någon synd som Kristus inte har dött för. Vägen till Gud är öppen.

Luther skriver om det fullbordade frälsningsverket i Stora katekesen: ”Själva verket är skett och fullbordat. Ty Kristus har åt oss förvärvat och vunnit skatten genom sitt lidande, sin död och uppståndelse, m.m.” (SKB s. 477).

Frälsningen är inte någonting som vi människor kan förtjäna. Den är en fri gåva som räcks oss och som vi får ta emot av nåd – gratis: ”Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre” (Rom 6:23).

Vi människor är för sent ute om vi tror oss kunna medverka till vår egen frälsning. Lagens och gärningarnas väg leder inte fram. Om någon har försökt vandra den vägen så var det Martin Luther. Men ju mera han försökte, desto tydligare insåg han att han inte kunde nå Guds himmel på lagens väg. ”Alltså beror det inte på någon människas vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet” (Rom 9:16).

Det är befriande att varje dag få leva av Guds nåd – att få vara hans favorit (från latinets favor Dei=Guds nåd). Tänk att få vila i Guds nåd och få leva i tron på Jesus Kristus! Tänk att inte behöva försöka slå världsrekord i fromhet, utan i stället få vila i det fullbordade frälsningsverket – att få leva i och av Guds förlåtelse! Guds nåd befriar oss från allt vad andlig stress heter och gör oss till hans fria och glada barn. ”Nådig och barmhärtig är Herren, sen till vrede och stor i nåd. Herren är god mot alla och förbarmar sig över alla sina verk” (Ps 145:8–9).

3. Tron allena

Guds nåd i Jesus Kristus är alltså universell och omfattar alla människor. Nåden kan inte förtjänas, utan den tas emot endast genom tron. Liksom nåd och förtjänst är varandras motsatser, så är också tro och gärningar det. Är det på grund av tro, så är det inte på grund av gärningar. Det är en himmelsvid skillnad mellan att prestera och att få. Så var det för Paulus, så var det för Luther och så är det också idag.

I Augsburgska bekännelsen artikel IV heter det om rättfärdiggörelsen: ”Vidare lära de, att människorna icke kunna rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggöras utan förskyllan för Kristi skull genom tron, när de tro, att de upptagas i nåden och att synderna förlåtas för Kristi skull, vilken genom sin död åstadkommit tillfyllestgörelse för våra synder. Denna tro tillräknar Gud som rättfärdighet inför honom” (SKB s. 58).

Tron är inte en mänsklig prestation, utan en gåva som Gud ger oss genom evangeliet – helt gratis av nåd. ”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig.” (Ef 2:8–9).

Att tron är en Guds gåva och inte en mänsklig gärning, beskriver Luther i Lilla katekesen när han förklarar den tredje trosartikeln: ”Jag tror att jag icke av mitt eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom, utan den helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och behållit mig i en rätt tro...” (SKB s. 366).

Här bekänner reformatorn att han inte själv kan tro: ”Jag tror att jag inte kan tro!” Det är väl en märklig trosbekännelse! Men Luther visste vad han talade om. Han hade på olika sätt genom egna gärningar och ansträngningar försökt blidka Gud – utan att lyckas. Han hade trott att han själv skulle kunna prestera en rättfärdighet som duger inför Gud. Men när han läste Romarbrevet 1:16–17 insåg han att Guds rättfärdighet är en gåva som räcks oss människor utifrån och som vi får ta emot gratis – genom tron.

På samma sätt som människosynen (antropologi) och frälsningsläran (soteriologi) hör ihop, så finns det alltså också ett nära samband mellan människosynen och frälsningens tillämpning (pneumatologi).

Vi skall akta oss för att göra tron till en mänsklig prestation.Vi tänker ibland att rättfärdiggörelsen är Guds verk och hans förtjänst, men att tron är vårt bidrag. Gud har gjort sitt – nu skulle det gälla för oss att göra vårt – att tro! Men då blir tron en mänsklig prestation – en laggärning.

Gen. sekr. Anfin Skaaheim har betonat att tron är tillit till Gud: ”Det att ha tillit till någon är ingen prestation. Man bestämmer sig inte för att ha tillit. Tillit är något man får från andra. Om jag har tillit till en vän, så är detta inte ett resultat av min bestämmelse eller ansträngning. Den tillit jag har till honom är hans förtjänst. Han har skapat tillit till sig genom det sätt på vilket han är och talar. Därför är tilliten till en annan människa en gåva från denne. På samma sätt är det i mitt förhållande till Gud. Den tillit jag har till Gud har Gud själv skapat i mig genom det han har sagt och gjort. Därför har jag Gud att tacka för den tillit jag har till honom, alltså för min tro på honom” (Credo 7/1980, s. 16f).

När tron uppfattas som tillit och förtröstan, är den inte en mänsklig prestation, utan en gåva som Gud ger oss. Så kan tron vara en vila i Gud och hans många löften.

Till tron hör också visshet. Vi kan vara vissa om vår frälsning därför att tron inte bygger på tillfälliga och flyktiga känslor eller ingivelser, utan på Guds löften i ordet och sakramenten. Paulus skriver till Timoteus:”...men jag skäms inte eftersom jag vet på vem jag tror...” (2 Tim 1:12). Hebr 11:1 definierar tron som ”en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser.”

Någon har sagt: ”Vi blir frälsta genom tron allena, men tron är aldrig allena”. Och det är sant. Samme Paulus som fördömde allt vad laggärningar heter, talade samtidigt mycket om goda gärningar. Dessa är inte någon förutsättning för tron, utan en följd av den. De är trons frukter. ”Ett gott träd bär god frukt”, säger Jesus i Matt 12:33–35.

Martin Luther, som skarpt kritiserade allt som luktade gärningslära inom den romersk-katolska kyrkan, gav själv år 1520 ut en bok med titeln ”Om goda gärningar” , där han betonade vikten av att tron tar sig uttryck i goda gärningar. En kristen skall göra gott – inte för att bli rättfärdig – utan för att Gud vill det och för att medmänskorna behöver det.

I Augsburgska bekännelsen artikel VI heter det bl.a.: ”Vidare lära de, att denna tro bör frambringa goda frukter och att den bör göra goda, av Gud befallda gärningar. Därför att så är Guds vilja, icke för att vi genom dem skulle förtjäna rättfärdiggörelse inför Gud” (SKB s. 58).

Att tro och förtrösta på Herren Jesus Kristus är befriande. Vi behöver inte prestera goda gärningar för att bli rättfärdiga inför Gud. Istället får vi i tro ta emot den rättfärdighet som Jesus Kristus har vunnit åt oss och åt alla människor. Den rättfärdigheten är fullkomlig. Den skyler alla våra brister. Den duger inför Gud på domens dag.

En luthersk kristen tror, lär och bekänner, att människan blir frälst av Gud nåd allena (sola gratia) genom tron på Kristus allena (sola fide/solus Christus) på basen av Skriften allena (sola scriptura).