Vad är evangelisk–luthersk tro?

4. Att återupptäcka evangeliet

Evangeliet behöver ständigt upptäckas på nytt. Det hotar alltid att skymmas av människotankar. Så uppkom t.ex. under 1800-talet olika väckelserörelser i de nordiska länderna. I Finland uppstod fyra inomkyrkliga väckelserörelser: den pietistiska rörelsen, bedjarrörelsen, den evangeliska rörelsen och den laestadianska rörelsen.

Inom dessa väckelserörelser ville man förnya det andliga livet inom kyrkan. Väckelsens folk var kritiska mot att kyrkan inte förmådde skapa det andliga liv som är kyrkans huvuduppgift, och man ville hjälpa kyrkan med detta.

Den evangeliska rörelsens grundare var prästen Fredrik Gabriel Hedberg (1811–1893). Han var under sin studietid och under sina första prästår påverkad av den pietistiska väckelsen och hade kontakt med dess ledare Jonas Lagus och Paavo Ruotsalainen. Som ett resultat av ett flitigt Luther-studium under sina år som fängelsepräst i Uleåborg (1840–42) upptäckte Hedberg evangeliet på nytt. Han har själv daterat sitt ”evangeliska genombrott” till den 24 september 1842.

Innehållet i sin trosuppfattning presenterar Hedberg i sin bok ”Trons lära till salighet”, som han skrev på hösten 1842 och som utkom i tryck följande år. I denna bok – som är en utläggning av Efesierbrevets första kapitel – betonar Hedberg att en människa precis som hon är har rätt att tro sina synders förlåtelse och vara trygg och viss i sin tro. Hon behöver inte förbereda sig genom att först bli en bättre människa, utan får tro Guds löften.

I den finlandssvenska psalmboken ingår en psalm som är skriven av Hedberg, nämligen nummer 299, som börjar med orden ”Lovsjung vår Herres Jesu kärlek...” Den evangeliska väckelserörelsen organiserades år 1873 i Lutherska Evangeliföreningen, som år 1922 delades på språklig grund i Suomen Luterilainen Evankeliumiyhdistys (SLEY) och Svenska Lutherska Evangeliföreningen (SLEF). Dessa båda föreningar fungerar idag som två av Finlands evangelisk-lutherska kyrkas missionsorganisationer.