Koskenniemi-Erkki-14.05.09-GoranS-3I fredags [28.11.2014] tog riksdagen ställning för den så kallade könsneutrala äktenskapslagen. Fast det ännu är en god bit kvar tills lagen är godkänd, torde saken vara klar: Inför samhället kommer samkönade parförhållanden snart att vara i samma ställning som äktenskap.

Enligt vad jag förstår har man ännu inte alls fattat den samhälleliga betydelsen av detta. Många tror att det bara är fråga om att ge ett fåtal möjlighet att leva på sitt eget sätt. I själva verket kommer de multiplikativa effekterna till exempel i skolor och på arbetsplatser att bli större än man nu tror. Men vad betyder detta för kyrkan?

Kyrkans tusenåriga historia hjälper en att dra upp huvudlinjerna. På apostlarnas tid var Romarriket liksom också mindre riken klart icke-kristliga. Mellan samhället och kyrkan fanns det alltid en spänning. De kristna var lydiga mot överheten, men bara fram till en viss punkt och sedan inte ett steg till. I dagens läge är situationen densamma för sådana kristna som lever som små minoriteter bland muslimer eller hinduer. Hos oss håller samhällets lagstiftning på att uppdateras till att bli icke-kristlig mitt i den enhetskultur som nu håller på att bryta samman. Häri borde det i och för sig inte finnas särskilt mycket för en kristen att förvåna sig över, men för den som varit van med något bättre tar det ändå sin tid att hitta riktningen.

Kyrkan ärvde sin familje- och sexualetik från judendomen, en etik som var märkbart annorlunda än i de omgivande kulturerna. I motsats till många grekiska och romerska män hade en kristen som följde den apostoliska undervisningen en enda kvinna eller ingen alls, alltså inte en eller flera andra före eller samtidigt med henne. Samkönade förhållanden avvisades strängt. Bibelns ord har inte förändrats, och det stakar fortfarande ut vägen för oss. På sexualetikens område har vi många stora utmaningar, av vilka jag här nämner några.

Hur tar vi i våra egna kretsar emot sådana som kämpar emot läggningar, vilkas utlevelse de förstår att strider mot Bibeln? Inte är det väl så att bara starka och bekännelsemedvetna människor talar om denna sak, medan den som gråter över sin svaghet körs över redan i dörröppningen? Vi behöver känslighet för att kunna möta sökare som är vana med helt andra levnadssätt, i synnerhet på de mest komplicerade områdena.

Kvantitativt är samkönade parförhållanden en marginell företeelse i jämförelse med den heterosexuella hämningslöshet som väller över oss från alla håll. Det finns flera syndare i vårt land än man nu vill förstå. Har vi mod att ta upp saken i hela dess vidd? En ynkrygg snäser åt hunden, då han inte vågar snäsa åt hussen som håller i bandet.

Den som lever i ett samboförhållande eller i ett samkönat parförhållande får inte sitt gudsförhållande i skick bara genom att gifta sig eller lämna sin partner, utan genom att tillägna sig den nåd som Kristus ger. Tron är inte ett levnadssätt, utan en kärlek till den uppståndne Herren och ett därur framväxande sätt att leva. Det börjar med nåden, först därefter kommer den därpå följande förnyelsen. Om vi glömmer detta, blir tron bara en krävande moralism.

När vi tänker på våra barn och barnbarn, finns det i denna sak mycket för oss att både undervisa om och själva lära oss. Den nu aktuella situationen innebär samtidigt en kallelse till oss alla att repetera grunderna för den kristna sexualetiken och att vara redo att ge svar till dem som frågar. Nu behövs det väckelserörelser, andliga hem där vi kan fördjupa oss i Guds ord.

Kanske vore det på sin plats att i nättidskriften Gladiolus ta del av två artiklar, av vilka den första behandlar homosexuella förhållanden och den andra familjeetik i vidare bemärkelse:
Olli Koskenniemi: Homoseksuaalisuuteen liittyvät kohdat Vanhassa ja Uudessa testamentissa. ›
Erkki Koskenniemi: Vähemmistön jatkuva taistelu. Miten varhainen juutalaisuus ja Kirkko kohtasivat oman aikansa sukupuolimoraalin? ›

Riksdagen fattar inte beslut på kyrkans vägnar. Kyrkan fattar sina egna beslut och det görs i kyrkomötet. Ifall kyrkan inte ändrar till exempel vigselformuläret, fortsätter allt som förut. Just nu är jag mycket tacksam över alla som ställde upp som kandidater i församlingsvalet eller som gick och röstade. De som nu invaldes är de som väljer ledamöterna i nästa kyrkomöte. Det kyrkomötet får med stor sannolikhet ta itu med ett initiativ [om ändring av vigselformuläret], som måste godkännas med tre fjärdedels majoritet. I det nuvarande kyrkomötet skulle ett sådant initiativ inte gå igenom, knappast ens i nästa. Men nya initiativ kommer att läggas fram, ända tills Kristus kommer och håller kyrkomöte med oss.

Kyrkan är mycket delad och denna gång ser man det också av biskoparnas ställningstaganden. Media har med all rätt gjort en stor sak av ärkebiskopens uttalande. Mindre uppmärksamhet har de andra biskoparnas kommentarer fått. Särskilt Simo Peura, Seppo Häkkinen och Jari Jolkkonen har tagit ställning för den traditionella äktenskapssynen. Tidigare har en sådan här oenighet mellan biskoparna varit mycket ovanlig. Numera förekommer den i flera frågor. Biskoparna går i olika riktningar, liksom hela folkkyrkan som splittras mer och mer.

Inom några dagar har redan mer än trettontusen finländare lämnat kyrkan. Om personförsamlingar hade varit tillåtna, skulle en del av dem ha anslutit sig exempelvis till Påmarks, Vetils eller Pälkäne församling. Ännu är det inte möjligt, men detta veckoslut torde ha fått somliga att börja erkänna sakens nödvändighet. En kyrka som håller på att splittras borde tillåta en behärskad differentiering. Under detta veckoslut har vi nämligen fått ett smakprov på vad en okontrollerad splittring innebär.

Kyrkan är inte en mänsklig institution, utan Kristi brud, Guds folk och Guds familj. Varje kristen tillhör denna familj. Vår egen kyrka är en del av den världsvida Kyrkan. För närvarande är den på väg mot sönderfall och splittring. Vi står på tröskeln till stora förändringar. Mitt i allt detta accentueras betydelsen av våra väckelserörelser. Nu borde man besinna sig och inte lämna kyrkan på grund av ärkebiskopen eller någon annan, utan snarare söka sig en plats bland dem som håller Guds ord kärt. Man kan inte gå bort, om man inte vet vart man ska gå. Detta skeende får vi inte grepp om under ett veckoslut, inte ens under flera år. Stora förändringar är långsamma, men de går inte att stoppa. Mitt inne i dem är tålamod en kristlig dygd.

Under adventstiden sjunger vi i kyrkan Hosianna till Herren och talar om hans återkomst. Men tänk om han verkligen kommer på riktigt? Då ligger sakerna inte längre i våra händer, inte heller i ärkebiskopens eller någon annans händer, utan då ställs vi alla inför domen och den Heliges prövning. Den kyrka som bereder sig för detta återvänder till sina rötter, Guds ord.

Erkki Koskenniemi,
TD, FD, docent,

SLEY:s bibellärare,
kyrkomötesledamot
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

(http://sley.fi/blogi/talle-perustalle-kirkolliskokousblogi/muutoksen-aika/, 30.11.2014)