Karlendal-Mikael-001Jag vill med denna text försöka sammanfatta min dopsyn så kortfattat som möjligt samt besvara några invändningar. Säkert har jag missat en del. Jag avser med detta att avluta debatten för min del och inte fortsätta med någon längre dopdebatt. Orsaken till att jag skrev om min förändrade dopsyn i slutet av föregående år, berodde på vissa praktiska omständigheter och inte på att jag ville starta en dopdebatt i sig. Givetvis förstod jag innan att det skulle bli en väldig kalabalik om detta, då dopet på många sätt är en väldigt känslomässigt laddad fråga i många sammanhang. Därför vill jag i denna text ytterligare försöka förklara, förtydliga och svara på vissa invändningar.

Jag tror följande:

Dopet ska ske med vatten i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

Jesus har befallt oss att göra alla folk till lärjungar genom att döpa dem och lära dem att hålla allt vad Jesus befallt. Eftersom dopet vilar på Jesu befallning, är det nödvändigt för vår frälsning. Gud är dock inte bunden av det. Han kan frälsa dem som av olika skäl inte kan bli döpta, även om de velat det, som t ex rövaren på korset. Därför kan han också frälsa andra odöpta, som t ex spädbarn som dör innan de kunnat döpas eller barn som inte får bli döpta av sina föräldrar och ännu inte är tillräckligt gamla att själva ta initiativet.
Genom dopet blir vi enligt Skriften frälsta, födda på nytt, renade från synd och förlåtna, förenade med Kristus i hans död och uppståndelse, inlemmade i Kristi kropp.

Som Luthers lilla katekes säger i fjärde huvudstycket, paragraf 2:

”Vad nytta medför dopet?

Dopet verkar syndernas förlåtelse, frälser ifrån döden och djävulen och giver evig salighet åt alla dem som sätta tro till Guds ord och löften…”

Och i paragraf 3:

”Hur kan vatten åstadkomma en så kraftig verkan?

Vatten verkar det förvisso icke, utan Guds ord som är med  och när vattnet, och tron, som förtröstar på det med vattnet förenade ordet; ty utan Guds ord är det blott vatten och intet dop, men med Guds ord är det ett dop, det är: ett nåderikt livets vatten och ett bad till ny födelse i den helige Ande…”

Som framgår av ovanstående citat så är tron också en nödvändig del av detta. Det är genom tron som dopets gåva tas emot och får verkan.

Och det måste vara en förblivande tro. Det gäller egentligen oavsett om man är baptist eller lutheran. Oavsett ålder vid tillfället för dopet, oavsett om man trodde innan man blev döpt eller inte, så måste man förbli i trons liv för att bli frälst i slutändan. Jag avvisar alltså tanken på ”en-gång-frälst-alltid-frälst”, ”eternal security”, den kalvinistiska läran om ”the perseverence of the saints”.

Måste man då inte rent logiskt tro innan man döps? Eller kan småbarn döpas?

Jag låter Luther förklara (Stora katekesen, fjärde delen, s 479 i min version av Svenska kyrkans bekännelseskrifter):

”Därefter säga vi vidare, att för oss den största vikten icke ligger därpå, huruvida den som blir döpt tror eller icke tror; ty trons frånvaro gör icke dopet orätt, utan allt beror av Guds ord och befallning. Detta är nu visserligen något svårt att fatta, men grundar sig helt och hållet på det som jag har sagt, att dopet ingenting annat är än vatten och Guds ord jämte och med varandra. D.v.s. så snart ordet är förbundet med vattnet, så är dopet ett rätt dop, även om tron icke kommer därtill. Ty min tro verkar icke dopet, utan den mottager dopet. Så blir icke dopet ett orätt dop, även om det icke skulle mottagas och brukas på rätt sätt, då det ju, såsom sagt, icke är bundet vid vår tro, utan vid ordet.”

Luther går sedan vidare och talar om någon som kommer och låtsas tro och vill döpas, och säger att det ändå är ett riktigt dop denne mottar, fast denne inte tror. Han jämför det med mottagandet av nattvarden:

”På samma sätt mottaga de som ovärdigt gå till nattvarden det rätta sakramentet, även om de icke tro.”

För att dopet ska vara ett riktigt dop räcker det alltså med att det sker med vatten och i den treenige Gudens namn. Det viktiga är inte om tron uppstår före eller efter dopet, utan att man kommer till tro och att man sedan förblir i tron. Ett spädbarnsdop är alltså ett riktigt dop även om barnet inte skulle kunna tro just då.

Det är alltså helt i linje med att säga att Gud frälser oss genom tro. Men Han har valt att förknippa denna frälsande nåd med dopet. Dopet är så att säga medlet genom vilket Gud skänker oss denna nåd som vi i tro tar emot.

Mig veterligt, så lär alla de stora barndöpande kyrkorna (katolska kyrkan, ortodoxa kyrkor, lutherska kyrkor), som tror att dopet är frälsande, att den förblivande tron ”som uttrycker sig i kärlek” är av avgörande betydelse för vår frälsning. Det räcker inte med en dopceremoni för att ”komma till himlen”, man måste tro på Jesus och följa honom livet ut. Men när man kommer till tro är inte avgörande för om dopet är ett giltigt dop eller ej, lika lite som att nattvarden skulle sluta vara nattvard för att den som tar emot brödet och vinet inte tror på det. Ska det ha någon välsignelse, måste man dock tro.

Och eftersom Jesus tydligt har befallt att vi ska döpas, så är det självklart att olydnad mot denna befallning sätter frågetecken för vad det är för tro man har, och att det kan få allvarliga konsekvenser. Att Gud inte är bunden vid dopet är en annan sak. Gud frälste rövaren på korset, som rent faktiskt inte kunde låta sig döpas. Men varför ska han frälsa någon som har hört evangelium men vägrar lyda Jesu befallning och ta emot dopet, fast han/hon kan? För mig framstår det som obegripligt att vissa människor skulle kalla sig kristna men inte vilja låta sig döpas eller fira nattvard. Att man kan tolka bibeltexter om dop och nattvard olika, har jag full förståelse för. Men att tro att det är ”frivilligt” att döpas och fira nattvard för den som vill vara kristen och att man lika gärna kan avstå från det, har jag ingen förståelse för. Där handlar det inte om sekundära trosuppfattningar, där handlar det om olydnad mot Ordet. Det är naturligtvis inte min sak att döma. Kanske kan Gud frälsa även dem och se med förbarmande på deras brist på insikt, på täckelset som hänger över deras ögon osv. Det  får vi överlåta åt Honom.

Nu till några invändningar:

Om vi på ett rationalistiskt sätt vill driva frågan om att det är genom ”tro” som vi blir frälsta , så kan vi hitta hur många bibelord som helst. Och visst kan rycka ut alla sådan från sin kontext och driva dem som huvudtesen som ska bestämma hur allt annat ska tolkas. Och jag har själv varit i det diket tidigare. Ett av mina problem med det var dock att det fjärmade mig från den kristna historien, den kristna kyrkans huvudfåra i alla tider. Det är inte så den kristna tron har presenterats förr, inte hos kyrkofäderna, inte på medeltiden. Och vid reformationstiden så drevs visserligen ”tron allena” ganska hårt, men inte ens huvudreformatorerna själva, Luther, Calvin och Zwingly och alla deras närmaste medarbetare, drev saken så till sin spets att de relativiserade dopets betydelse och förkastade barndopet. Om jag inte helt tolkar dessa herrar fel, så ansåg de (grovt generaliserat) att de traditioner som kyrkan har i arv och som är i harmoni med Bibeln, kan och ska behållas. Dit hör definitivt barndopet. Jag vet att det för övrigt var en hel del skillnader mellan nämnda reformatorer, men de var överens om att spädbarn ska döpas.

Och jag menar att som kristna idag ska vi tolka Bibeln i ljuset av kyrkans tradition. Om traditionen harmonierar med Bibeln, ska den behållas. Jag anser alltså inte att vi ska kasta ut allt som vi inte uttryckligen kan läsa i bibeltexterna. Det räcker att det harmonierar med bibeltexterna och att det är vedertagen kristen lära och praxis.

Därför räcker det för mig, att de relevanta bibelord som nämns i debatten på ett rimligt sätt kan tolkas i överensstämmelse med barndopstraditionen. Det är ett faktum att alla bibelord går att vrida och vända på och det går att göra olika tolkningar. Men jag ställer mig i kyrkans huvudfåra här. Jag tror mindre och mindre på ”det stora Avfallet”.

Joh 3:5 – ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike.”

Den versen kan ges en baptistisk tolkning. Men det är lika naturligt att tolka på det sätt kyrkofäderna och den kristna kyrkan mig veterligen enhälligt gjort fram till 1500-talet, nämligen att den syftar på dopet. Tidigare i samma evangelium när vatten och Ande nämns, är det i 1:32f där Jesus döps och Anden kommer över honom. Senare i tredje kapitlet (3:22-24) handlar det åter om dop. På Jesu tid ägnade sig judarna åt många reningsceremonier med vatten, avsedda att bland annat skapa en kultisk renhet. Det är inte alls otänkbart att koppla ihop en yttre faktor som vatten, men en inre eller religiös betydelse. Därför borde nog Nikodemos ändå ha fattat att det behövdes en pånyttfödelse och att det inte var orimligt att tänka sig att denna ägde rum genom ett dop i vatten genom vilket Anden verkade.

Texten i Hes 36:25-27 kan också av de skälen tolkas en aning mer bokstavligt:

”Sedan skall jag bestänka er med rent vatten och göra er rena. Ni har orenat er med alla era avgudabilder, men jag skall göra er rena. Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem.”

Det är inte alls en orimlig tanke att läsa detta och se bestänkandet med vatten som ett bokstavligt bestänkande med vatten och förstås i kultiskt hänseende, samtidigt som man ser talet om det nya hjärtat som ett mer bildligt tal om förnyelsen av vårt inre. Judarna renade saker och personer i religiös betydelse med fysiskt vatten, riter som alltså skedde med vatten men syftade på något inre och ansågs ha en sorts inre och religiös effekt.

Därför är det inte alls orimligt att t.ex läsa texten i Titus 3:4-5 på samma sätt:

”Men när Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig – och han gjorde det med det bad som återföder och förnyar genom den heliga anden.”

1 Kor 12:13 passar lika bra in i detta tolkningsmönster.

Att dopet frälser som det står i 1 Pet 3:21, är inte beroende av när man kommer till tro, lika lite som det betydde något då Israels folk blev döpta i havet till Mose i 1 Kor 10:2. Det är att man var med på arken eller följde med folket genom havets  vatten som var det viktiga. I barnets fall anropar man Gud om ett gott samvete och rättfärdigt liv för det barn man döper. De som anropar är de troende föräldrarna och kyrkan.

I Apg 2:38 står det:

”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva. Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren, vår Gud, vill kalla.”

Baptister ser tre grupper i den texten: (1) de vuxna åhörarna, (2) deras barn när de blir äldre, (3) alla dem långt borta. Barndöpare ser två grupper: (1) åhörarna och deras avkomma, (2) alla dem långt borta. Om åhörarna likt Abraham kommer till tro och omvänder sig, så kan de och deras barn döpas och få syndernas förlåtelse. På samma sätt som Abraham (gammal man) och hans son Isak (spädbarn) kunde omskäras på samma dag. Konstigare än så behöver det inte vara.

I Kol 2:11-14 jämförs en yttre handling – dopet i vatten – med omskärelsen. Dopet är för oss kristna vad omskärelsen var för Israels folk. Men handlar det inte om hjärtats omskärelse här? Jo, men också om en yttre handling. Varför talar man överhuvud taget om hjärtats omskärelse? Jo, därför att det står i Mose lag:

”Skär därför bort era hjärtans förhud och sluta upp att vara så styvnackade.” (5 Mos 10:16)

”Herren, din Gud, skall omskära ditt och dina efterkommandes hjärtan, så att du älskar Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ.” (5 Mos 30:6)

”Omskär er för Herren,
skär bort era hjärtans förhud,
ni män i Juda och invånare i Jerusalem.
Annars flammar min vrede upp
likt en eld som ingen kan släcka,
för era onda gärningars skull.” (Jer 4:4)

Var detta i motsättning till yttre omskärelse? Nej, israeliterna omskars på åttonde dagen, men behövde också omskära sitt hjärta.

Kol 2 talar alltså om dopet i vatten som att det ger det som omskärelsen handlar om. För min del har jag svårt att undvika dels den sakramentala synen här, och dels att dopet faktiskt i likhet med omskärelsen kan anses stå för både en yttre och en inre verklighet. Om dopet verkar detta genom tron, så är det ett sakrament. Varför detta skulle omöjliggöra dop av spädbarn, när omskärelsen skedde på spädbarn, är svårt att förstå. Både det yttre och det inre är nödvändigt, när tron uppstår är inte det viktiga. Alltså: Omskärelsen i GT var en yttre ceremoni som också stod för en inre verklighet. Dopet är en yttre ceremoni som står för en inre verklighet.

Abraham var troende och hans avkomma ingick i förbundet och skulle omskäras. En proselyt (konvertit till judendomen) skulle döpas med alla sina barn när han övergick till judendomen. Är det konstigt om om en troende vuxen nybliven kristen ska döpas med sina barn? Jag har svårt att se problemet.

Att jämföra dopet med omskärelsen är en gammal tolkningstradition. Den reformerta delen av kristenheten gör måhända störst affär av just denna sak. Men även lutheranerna talar om detta, såväl som katolikerna.

Min poäng ovan med dessa texter, som jag särskilt tagit upp med anledning av kommentator Jonasq:s kommentar, är att de mycket väl kan tolkas i harmoni med barndöpartraditionen, både i katolsk, luthersk och i vissa fall även reformert anda. Jonasq och baptisterna gör en annan tolkning av dessa bibelord och andra. Om man läser NT enbart exegetiskt så är det möjligt att göra olika tolkningar och man kan diskutera hit och dit vad som är den rätta tolkningen och inte. Men jag menar, att om man på ett rimligt sätt kan tolka texterna i harmoni med kyrkans tradition, så är det så man ska göra. Givetvis är jag medveten om att detta i vissas ögon är mycket diskutabelt. Och det kan vi gärna diskutera en annan gång när jag skrivit en bloggpost som tar upp det ämnet i sig.

Diskussionen om barndopets vara eller icke-vara står och faller heller inte med tolkningen av enstaka bibelverser. Jag är t ex öppen för möjligheten att kyrkans traditionella tolkning av Joh 3:5 och Tit 3:5 handlar om dopet. Andra bestrider det. Den reformerta kyrkotraditionen anser inte att de handlar om dopet och de ser inte på dopet i sig som frälsande. Men de försvarar barndopet på annat sätt. Och så kan man diskutera om alla bibeltexter.

Jag vill härmed avsluta dopdebatten för min egen del just nu. Att jag överhuvud taget gav mig in i den beror på vissa praktiska omständigheter i mitt eget liv – som att jag vill låta döpa mina egna små barn och detta sätter mig i en problematisk situation om jag är pingstpastor (se detta blogginlägg), och inte egentligen på att jag ville starta en omfattande dopdiskussion.

Sammanfattningsvis, menar jag att miniminivån på det man kan säga om dopet och dess mottagare är: Att dopet är det medel Gud valt för att frälsa oss och inlemma oss i Kristi kropp. Frälsningens gåva erbjuds genom dopet. Den tas emot genom tro. Det är den normala vägen, även om Han kan frälsa rövare på kors osv. Troende och deras barn kan döpas, då Gud ger ett löfte till oss och våra barn, precis som till Abraham och hans avkomma. Ingen döpt person är garanterad evig frälsning bara p g a det faktum att vederbörande är döpt, oavsett ålder och medvetenhet vid dopet. Man måste förbli i tron. För den som inte kan ta till sig den mer sakramentala synen på dopet som i sig frälsande, så kan man ändå i reformert anda döpa barn till troende. Man ska heller inte sära på dop och tro i teologisk mening. De hör ihop och båda är nödvändiga för frälsningen. Men vad som kommer först i kronologisk mening när det gäller troendes barn är inte det viktiga.

Det är möjligt att mer än en kommentator på denna blogg har läst mängder av litteratur i ämnet och kan anföra mängder av argument för den baptistiska dopsynen. Då får jag det naturligtvis lite jobbigt om jag ska svara på allt det, eftersom jag då måste finkamma efter litteratur på samma nivå som stärker min tes. Den som håller ut längst ”vinner”. Inte den som eventuellt har rätt. Och detta kan i sig säkert vara intressant och lärorikt för många att läsa, men jag har inte riktigt den tiden och intresset för det just nu.

Jag ska givetvis försöka svara på frågor om det är något som är otydligt, men jag är inte hågad att skriva en bok i ämnet just nu eller att läsa andras böcker i form av kommentarer. (OBS! Läs detta med glimten i ögat). Jonasq:s kommentar till mitt förra blogginlägg var på långt över 18.000 tecken, vilket gör att den inte hade kunnat publiceras som debattartikel i Dagen på sidan 3, utan nedkortning ens i fyra delar! Nu är detta svarsinlägg av mig på drygt 17.000 tecken. Kommentarer bör inte vara längre än en dagenartikel på sidan 3, dvs max 4.500 tecken. Och då är jag ändå generös. Vill man skriva så långa texter, vore det bättre att skaffa sig en egen blogg. Mer än en bloggare tänker nog likadant.

Mikael Karlendal,
(f.d.) pingstpastor, Sverige

(www.mikaelkarlendal.se 8.1.2014)