Perret-Henrik-06.11.09-2Den stora utmaningen för kyrkan i en postkristen kultur är att bevara sin tro, att profilera sig utgående från det kyrkan tror och bekänner – och samtidigt värna om medmänniskan och signalera omsorg och ansvar.

Det går ändå inte att lämna alla de frågor öppna där kristen tro och kristet liv törnar mot den moderna människans åsikter. Det går inte att i ett postmodernt samhälle och en postkristen kultur ha en åsiktsgemenskap med alla människor.

Det är genant att det nu råder ett sådant kaos i kyrkan att kyrkan inte längre kan enas om de grundläggande kristna fundamenten för livet.

I alla etiska valsituationer är det viktigt att betona att de kvalitativa kriterierna inte är tillräckliga för att få de etiska koordinaterna klara. Det gäller naturligtvis också äktenskapet och äktenskapslagstiftningen.

De kvalitativa (kärlek, trohet, ansvar osv.) måste kompletteras med och styras av de formella kriterierna, som egentligen de kvalitativa kriterierna alltså skall lyda under. De viktiga formella kriterierna för äktenskapet är
•  kön (en person av motsatt kön),
•  släktförhållande (skyddar mot olika former av incest),
•  ålder (skydd mot pedofili och andra former av utnyttjande),
•  antal (skyddar mot polyamorösa förhållanden),
•  art (en människa kan inte ingå äktenskap eller ha en sexuell relation med ett djur –
       låter märkligt, men sådant förekommer faktiskt),
•  kravet på att partnern skall vara vid liv.

Detta betyder att en bror och en syster, som älskar varandra och vill vara trogna mot varandra, inte får gifta sig. Det har nyligen varit aktuellt även i Europa. Inte heller får t.ex. en far gifta sig med sin dotter. Ett ensidigt betonande av enbart de kvalitativa kriterierna visar att dessa inte räcker. Innan diskussionerna om äktenskap mellan personer av samma kön har avslutats, har redan diskussionerna om polyamorösa äktenskap/förhållanden (flera partners) börjat. Likaså har åldersfrågan aktualiserats, börjande från vissa europeiska länders förslag om att sänka minimiåldern för inledande av sexuella relationer.

Enligt min mening räcker det inte med att tala om osjälviska, livslånga relationer som en god grund för ett äktenskap. I tillägg till detta behövs andra bestämmelser.

Men den svåra utmaningen för kyrkan är, som jag ovan sagt, att trots att det uppstår allt flera motsatsförhållanden mellan en kristen och en icke-kristen livssyn, ändå kunna signalera en omsorg om människan, att kyrkan visar att den bryr sig om hur en människa har det, också en sådan människa som inte kan instämma i kyrkans tro eller etiska undervisning.

Kyrkans profilering i dessa frågor bottnar i tron på en god Gud, vars vilja, t.ex. uttryckt i Guds tio bud, är god.

”Buden är inte stängsel, utan skyddsräcken.”

TV-redaktören verkade ganska förvånad över att de präster hon talat med inte såg så stora teologiska problem i frågan om kyrklig vigsel eller inte.

En annan sak är att kyrkan inte frivilligt borde avstå från något som fungerar och som bidrar till att hålla meningsfull kontakt med sina medlemmar. Att få ingå äktenskap vid kyrkans altare inför Guds ansikte är en stor glädje, som många kyrkans medlemmar vill värna om.

En annan situation uppstår om vigselrätten tas ifrån kyrkan. Med det kan kyrkan leva.

Men kyrkan kan inte leva med att i fråga efter fråga ge avkall på sin bekännelse och acklimatiseras med det omkringliggande sekulariserade samhället. Och det är ju ofta så att det inte ens handlar om hela samhället, utan om en viss, ganska högljudd grupp, som vill driva sin agenda.

Till hela paketet hör förutom vigsel och äktenskap också barnens situation. Det naturliga är givetvis att ett barn får växa upp med sin far och sin mor. Varje barn har en far och en mor, i vissa fall är de inte längre i livet, eller lever inte tillsammans med sitt barn. Det har ofta sagts att ett parförhållande mellan personer av samma kön kan vara en bättre uppväxtmiljö än en splittrat hem. Det kan säkert stämma. Men otaliga undersökningar visar att barnet behöver både en far och en mor. Det har också gång på gång hänt att barn, som inte fått växa upp med sina föräldrar, eller som saknat den ena föräldern, senare som vuxen sökt efter sin ”försvunna” far eller mor.

Hand i hand med en ny ”frigjord” sexualetik och en liberal inställning till sexuella relationer går ett kraftigt ökande antal skilsmässor, olyckliga människorelationer och splittrade hem.

Behöver man bättre underlag för att ifrågasätta den nya ”friheten”?

Henrik Perret,
prost, Helsingfors

(http://henrik.perret.nu/, 22.2.2014)