Tuovinen-Mika-12.04.13-GoranS-3När två modiga kvinnor dör, medan de förverkligar sin stora kallelse, blir hela Finlands folk berört. Också jag.
[Se notisen Två finländska biståndsarbetare dödade i Afghanistan.]

Seija Järvenpää och Kaija Martin förverkligade sin kallelse bland det fattiga afghanska folket. Till deras liv hörde inte längre motionsrundor i skogen, gemensamma gudstjänster, närheten till släktingarna eller sådant som man vant sig vid sedan barndomen.

De visste att i Finland skulle de inte kunna ta de människor i hand som Gud hade lagt på deras hjärtan. De måste bege sig till de människornas land och där vara dem nära.

Vår självcentrerade tid värdesätter inte talet om kallelse och kallelsemedvetenhet. Få människor ser någon orsak till att uppoffra sig för någon annan. Om denna sjukdom sprider sig till den kristna kyrkan, då är slutet nära.

Genom historien har de människor som följt Guds kallelse fått vara till uppmuntran och välsignelse. Förutom allt gott de har åstadkommit, har de också varit föredömen. Sådana föredömen behöver vi också idag.

Vad är det som förenar alla dessa som har följt sin kallelse? Det är kärleken. Först och främst kärleken till Jesus, och därnäst kärleken till medmänniskorna. Vår egen kallelse finner vi ofta i de människor som Gud har gett oss en särskild kärlek till.

Kallelsen gör oss ödmjuka. Inför den förstår vi vår egen litenhet och kraftlöshet, och vi inser att vi inte kan förverkliga vår kallelse med egna krafter. Vår kaotiska och mörknande värld behöver kallelsemedvetna kristna som är fyllda av Guds kärlek.

Mika Tuovinen,
missionsdirektor,

Finlands evangelisk-lutherska folkmission (SEKL)

(Uusi Tie, 28.8.2014)