Adolf Andersson

1. Under tidernas tvång vill jag sjunga en sång, fastän synden mig jämt gör besvär. Ingen bättre det har, när Gud själv är min far och min Frälsare håller mig kär.

2. Jag är köpt till hans barn, och ur djävulens garn har han frigjort och frälsat min själ. Prisad vare hans nåd, hans gudomliga råd som har gjort att min sak är så väl!

3. Jag är fattig och rik. Alla dem är jag lik som i Kristus har funnit sitt allt. Uti honom allen' är jag skuldfri och ren trots att hjärtat är syndfullt och kallt.

4. Att ej se och dock tro ger en underbar ro, men den konsten är inte så lätt. Ingen tror på Guds nåd som har eget förråd av förtjänster och inbillad rätt.

5. Den som känner sig själv flyr till frälsningens älv, i Guds Lamm blott han finner sin tröst. Och där andas han ut, ty all oro är slut, när han vilar vid Frälsarens bröst.

6. Jag är bunden och fri, kan här bättre ej bli, men snart flyttar jag hem till den borg där ej synder och nöd eller djävul och död mer skall finnas och tillfoga sorg.