Hans Adolph Brorson

1. Vart Gud mig för, jag går med fröjd. Ej jag, men han skall råda. Och med hans väg är jag förnöjd, fast jag ej kan den skåda. Gud för ju dock till hemmet mig, skall jag då ej gå glad den stig hans vishet för mig banar?

2. Vart Gud mig för, dit går jag med, hur än hans hand mig leder. Jag säger till min själ: Dig gläd, ty vägen Gud bereder! På rosor går med Gud min fot, fast köttet törnen stöter mot och jämrar sig och blöder.

3. Vart Gud mig för, där vill jag nöjd hans trofasthet besjunga. Det går ju upp mot himlens höjd, fast stegen känns mig tunga. Må blott hans goda vilja ske, jag vill på den allena se och själv mig helt förglömma.

4. Vart Gud mig för, uti hans hand jag vill mig överlåta. Om än hans väg syns svår ibland, skall jag väl klaga, gråta? Han vill ju frälsa mig, han vill att jag skall höra honom till och evig sällhet finna.

5. Vart Gud mig för, vill jag i tro och hopp mitt hjärta stilla. I mig hans egen kraft skall bo, själv leder jag mig illa. Jag går med glatt och tröstfullt mod, Guds väg är alltid trygg och god och alltid bäst att följa.

6. Vart Gud mig för, dit lugnt jag går i glädjen och i nöden. Jag än hans ledning ej förstår, jag ser den efter döden. När evighetens morgon gryr, då finner jag hur väl han styr. Så är jag nöjd och stilla.