Lina Sandell

1. Hur ljuvligt, o Jesus, att medan vi går förspridda här ute i världen få äga i Anden gemenskap ändå och inbördes sällskap på färden med alla som vandrar till Sion!

2. Vi ser ej varandra, men äger likväl gemenskap vid korset det kära. Den börda som trycker och ängslar min själ, den får också andra här bära, och detta oss redan förenar.

3. Men ännu långt mera förenar oss här din kärlek, som är oss helt nära. Förlåtelsen, blodet och nåden oss lär det ljuvliga budet att bära: att älska, ja, älska varandra.

4. Dock kommer jag ofta och klagar för dig: Hur lämnar du mig så allena? Ack, sköter du, Herre, nu inte om mig? Vad kan väl med detta du mena? Jag står ju så ensam, o Herre!

5. Men Ordet, det säger att sällskap jag har med alla Guds trogna på jorden, att var de än finns uti världen, ja, var förspridda i södern och norden, vi är ändå ett i dig, Herre!

6. Än mera, det säger att sällskap jag har med hela den jublande skara som höjer för tronen sin lovsång så klar och evigt nu hemma får vara, att sjunga om seger och ära!

7. Det säger ock slutligt att sällskap jag har med Fadern och Sonen – vad under! – att Jesus är evigt densamme han var i mörka och ljusare stunder. Må, Herre, min tro du föröka!

8. Vad mera, o Jesus, behöver väl jag? Förlåt all min syndiga klagan! Behåll mig i tron till förlossningens dag, och lär mig alltmer under agan att vänta och fröjdas i hoppet!